Foggens Kennel

Som sagt, det där med unghundar är jag ganska trött på just nu. Den lilla ”gulliga” Cola har börjat svara upp mot Nadja, men har man ryat i så har tjafset slutat. Det gjorde det inte i måndags! Då slogs de och jag fick sära på dem! Som tur var de malletikar och inte schäfrar (med risk att få schäfersverige på sig) de gav sig snabbt och efteråt var det så inställsamma mot mamman så. Jag har sett schäfertikar slåss och de var inte vänner efteråt kan jag säga! Men det är första gången jag behövt sära på tikarna här hemma, de andra tre har inte slagits, kan det bero på att Cola kommer från Skåne? *skämt* Cola har mer försvar i sig, vaktar sin mat, ”sina” leksaker (alla är självfallet hennes…) samt ben. Självfallet inte mot oss tvåbenta! De andra tre flickorna vet inte vad matförsvar är, de flyttar bara på sig om någon försöker ta deras mat. Jag tror nog att Cola har fått Kämpas själ! (en kelpieflicka som numer är i de sälla jaktmarkerna) Hon vaktade allt!

   Måndag kväll är som sagt träningskväll i ridhuset, så även denna måndag. Träningen med Cola går åt rätt håll, vad som värre är att en av våra figuranter bröt foten! Rosso hade omkull honom på fasttagandet och på något olyckligt vis trampade han snett. Vi andra jublade och klappade i händerna när han for i backen, för det är ju roligt när figuranten ramlar *hm*, tills vi insåg att han var vit i ansiktet. Envisa mannen körde hem med den svullna foten. Dagen efter var han på akuten och fick konstaterat att foten var bruten! Läkaren undrade hur i h..e han kunnat gå på foten. Då fick jag mycket dåligt samvete över att ha stått och skrattat och apploderat när han ramlade, inte snällt att skratta åt någon som bryter foten…

Tills vi hörs igen!

Varför är hare och rådjursbajs så gott när det är lite tö ute? Varken Cola eller Nadja brukar bry sig nämnvärt om dessa delikatesser annars, men just när temperaturen ligger på 0:an och snön är så där mysigt kramig, då är tydligen bajset mycket gott.

   Cola börjar ”komma tillbaka” nu från sin skendräktighet. Nu kommer hon och uppmanar till lek igen, men något som gör mig mycket glad är att polletten börjar ramla ner ordentligt på fria följet träningen. Så fort jag säger fot kastar hon sig i rätt position. Det är kul! Det verkar vara så att det tar lite tid för damen att lära sig saker, (det var det där med mallehjärna igen) men när det väl sitter kommer hon ihåg vad hon ska göra. Inte som sin storasyster, som kan flänga runt sjutton varv innan hon kommer på vad det är hon ska göra. Nadja och Cola är verkligen motpoler i temperament. Cola är verkligen cool, otroligt lugn, medan Nadja inte vet vad ordet lugn betyder, det finns inte på hennes världskarta! Det är väl därför jag har haft svårt att hitta Colas ”knappar”. Är så van vid fort och fel med Nadja, he he, det är inte för inte Tures dotter, hon har att brås på… men som sagt, nu börjar det gå riktigt bra med lydnadsträningen på Cola, även om hon inte orkar hålla koncentrationen så länge (det där med mallehjärnan, ni vet…) så  vi gör framsteg varje dag nu. Kanske går det att tävla appellen hemma i mars i alla fall, vi får se, annars blir det någon annan stans senare i vår.

Kennelmamman

(Som inte alls ska skriva i bloggen nu, utan skriva sin hemtenta om Foucaults disciplin och Bourdieus habitus och kapitalbegrepp, förstår ni varför jag hittar på annat…)

Jaha, så har mamman gnällt en massa igen om hur man är då. Nu måste jag faktiskt få försvara mig lite. Jag har mått lite konstigt den senaste tiden, känns som det är någon som far runt i kroppen på mig. Människorna kallar det tydligen hormoner och skendräktighet. Det är inte så lätt att göra bra saker när det känns som om man har barn i magen, eller hur? Nu börjar jag må bättre och mamman var lite nöjdare i skyddsträningen som vi hade hela dagen i ridhuset idag. Och vad det beträffar degraderingen till hund, har jag inte alltid varit hund? Finns en massa fåniga regler som jag måste följa och saker jag inte får göra. Vad är det som säger att mamman ska bestämma hela tiden? Vem har bestämt det? Har hon inte hört talas om demokrati och lika värde å så? Och en fråga till, varför ska Nadja få bestämma över mig?? Nåja, mamman ska nog få se vem som bestämmer…

Ja som vi alla vet som har hund går humöret upp och ner i takt med vad hunden hittar på. I går på dagen var den lille gratis. Lite knäckande att läsa om systers debut i lydnadsettan, när vi tragglar vardagslydnad (igen…) Liten malleflicka tror att hon äger världen just nu, inte behöver man lyssna på mamman och stödda mot Nadja, det går utmärkt! Är man världsmästare i allt så är man. Nu är ju Cola och jag inte riktigt överens om den biten, säger som Orkas matte nu ska hon degraderas till hund igen. Så nu är det operation fostring av hund som gäller igen. Som tur är, vet jag hur det är att ha unghund, ett fasligt pendlande mellan att vara stolt över hundens framsteg och vara irriterad över att hunden verkar ha ett popcorn till hjärna. Som tur är går det ju över, men det är jobbigt när det håller på. *suck*.  I skyddset har hon ett otroligt lugnt och fint bett, vad jag kan sakna är farten, men det kommer förmodligen med tanke på hur hon bär sig åt tillsammans med Nadja just nu, *hm*.

Nej nu ska jag återgå till mina utbildningsfilosofer/pedagoger, inte riktigt lika kul, men det är väl bara att bita ihop …

Kennelmamman

I dag tränade vi sök igen, insåg att vi har tragglat sök varje lördag kl. 10 på Värmdö sedan 1988! Nästa år är det 20-årsjubileum. Det är inte klokt vad tiden går. Vissa har tillkommit och vissa har slutat, men som sagt tiden går… Konstigt att man fortfarande är 25 år, hm. Nåja så är det ju inte även om man kan önska. Men man får väl tänka positivt i stället, tänk vilken erfarenhet i sökträning om man håller på i 20 år, ca 3 timmar varje gång, det blir över 3000 timmar (om jag har räknat rätt). Cola gör framsteg, Nadja gick bättre i dag, men är lite segare än vanligt, men det är hon ju alltid när hon är skendräktig. Både Ullis och Oska gick riktigt bra idag. Gunilla var med i dag med sina kelpieflickor, alltid trevligt!

Tills vi hörs igen!

Kennelmamman