Händelserik måndag
Som sagt, det där med unghundar är jag ganska trött på just nu. Den lilla ”gulliga” Cola har börjat svara upp mot Nadja, men har man ryat i så har tjafset slutat. Det gjorde det inte i måndags! Då slogs de och jag fick sära på dem! Som tur var de malletikar och inte schäfrar (med risk att få schäfersverige på sig) de gav sig snabbt och efteråt var det så inställsamma mot mamman så. Jag har sett schäfertikar slåss och de var inte vänner efteråt kan jag säga! Men det är första gången jag behövt sära på tikarna här hemma, de andra tre har inte slagits, kan det bero på att Cola kommer från Skåne? *skämt* Cola har mer försvar i sig, vaktar sin mat, ”sina” leksaker (alla är självfallet hennes…) samt ben. Självfallet inte mot oss tvåbenta! De andra tre flickorna vet inte vad matförsvar är, de flyttar bara på sig om någon försöker ta deras mat. Jag tror nog att Cola har fått Kämpas själ! (en kelpieflicka som numer är i de sälla jaktmarkerna) Hon vaktade allt!
Måndag kväll är som sagt träningskväll i ridhuset, så även denna måndag. Träningen med Cola går åt rätt håll, vad som värre är att en av våra figuranter bröt foten! Rosso hade omkull honom på fasttagandet och på något olyckligt vis trampade han snett. Vi andra jublade och klappade i händerna när han for i backen, för det är ju roligt när figuranten ramlar *hm*, tills vi insåg att han var vit i ansiktet. Envisa mannen körde hem med den svullna foten. Dagen efter var han på akuten och fick konstaterat att foten var bruten! Läkaren undrade hur i h..e han kunnat gå på foten. Då fick jag mycket dåligt samvete över att ha stått och skrattat och apploderat när han ramlade, inte snällt att skratta åt någon som bryter foten…
Tills vi hörs igen!
Kennelmamman