Att vara kennelmamma
Är inte alltid så lätt, många gånger har jag ställt frågan till mig själv varför man utsätter sig för att vara uppfödare. En ständig oro över att något skall hända och huset fullt med folk (vilket är trevligt för det mesta) och bytandet av tidningar som ständigt är fulla med kiss och bajs, spelar ingen roll hur mycket man byter. Å nu är de bara fyra!! Första kullen hade vi tio, huvva. 
När man ser bilder på när Alva diar dem nu kan jag för mitt liv inte förstå hur Ullis fick plats med tio, men å andra sidan är nog dessa gigantiskt stora istället. Ja, varför blir man nu uppfödare? En av anledningarna ligger just nu och sussar i valplådan och är hur gulliga som helst, vill man tanka lite kärlek är det bara gå in i valplådan, så mår man mycket bättre än när man klev in. Det gäller att passa på nu, för om några dagar är det slut med gosandet, då blir man bara biten... 
En annan orsak att bli uppfödare är att man blir så otroligt stolt när det går bra för "mitt" barn och dess ägare. Viken kick! Ja, du blir liksom delaktig i deras framgångar, utan att egentligen göra något annat än att ge småvalparna mat och byta tidningar när de är små. Å det kan man ju stå ut med...eller?
Ha det gott!
Kennelmamman
