Blir man klok på de beiga någon gång?
Ja, dessa små mallenutter. Blir man någonsin klok på dem? Nadja var dålig i några dagar och spydde och var lös i magen (trodde jag). Detta är nu otroligt ovanligt, jag tror faktiskt aldrig att hon har varit det. Men eftersom hon fortfarande var pigg gjorde jag inget annat åt saken än ändrade maten till morotspuré och majsvälling. Hon spydde som sagt i några dagar, och en morgon hörde jag hur hon hulkade, när jag kom upp och skulle torka spya, fick jag se något konstigt i den. Något svart och långt som var hopvikt ett flertal gånger. Vid närmare inspektion såg jag att det var ett tygskärp! Nadja hade alltså ätit upp ett helt tygskärp vid något tillfälle, fråga mig inte när eller var hon hade fått tag i det. Men man kan ju undra hur i he.. hon fick i sig det. Har hundar inga kräkreflexer? Och varför i hela friden åt hon upp det? I vilket fall som helst har hon haft änglavakt. Förstå vad som kunde ha hänt om skärpet trasslat in sig i hennes tarmar i stället för att komma upp. Hon kunde ju ha dött! Inte konstigt att hon inte kunde bajsa (inte så lätt med ett skärp i vägen…) Ja hon fyller ju ”bara” fem i sommar, så man får väl passa så att inte fler konstigheter äts upp, hm.
Livet ter sig aldrig tråkigt och enformigt när man har mallenutter omkring sig i alla fall!
Kennelmamman
